Efter 10-års erfarenhet från fältet, psykisk hälsa och rus, så har jag gjort mig några tankar och erfarenheter runt människor. Inte bara pasienter men också kollegor och påröranden.
Det är helt säkert att alla har en historia och alla har sitt dom sliter med, på sitt sätt. Lite vet vi om människor i kris som vi möter på vår väg som hälsopersonal. Vi kan bara gissa och spekulera. Men som egentligen bara är bortkastad tid. Vi vet ingenting egentligen. Alla förtjänar att bli mött med respekt och värdighet. Så klart så sliter vi också med våra saker i livet, som ibland stoppar oss för yta det bäst vi har. Att man inte alltid har det där lilla extra som krävs på dom utmannande dagarna. Här är det viktigt för oss att inse att vi inte är maskiner som kan ge 100% dag in och dag ut. Vi måste också sakta ner och inse våra svagheter. Om vi är klara över hur vi fungerar och hur mycket vi tål, så blir det lättare att ge sig själv tid och rum för att hitta det bästa vi alla har i oss.
Jag har kommit dit i mitt liv, att jag tittar noggrant på vem jag är och vad jag bidrar med. Till tider så är jag otroligt stolt över mig själv, och andra tider inte så mycket. Det jobbar jag med vidare. I dag så möter jag många männsikor som har kryssat min väg tidigare, och nästan varje möte är både givande och uppflyftande. Det kan jag tacka mig själv och min insats för. Respekt, värdighet, bli sett och hört är otroligt viktiga egenskaper för mig som medmänniska.
Hoppas alla får en fin vecka <3